Paranoida tankar som krossar livet.
Jag har alltid lidit av paranoia. För människor som inte upplevt äkta paranoia har nog svårt att förstå besväret som följer. Du är paranoid kan folk säga när man är misstänksam och så vidare. Men att leva med att vara paranoid går så mycket djupare. I bland har vissa svårt att skilja på låg självkänsla och paranoia. Absolut går dessa hand i hand, men jag skulle vilja säga att de paranoida sidorna försämrar självkänslan och att bygga upp självkänslan är näst intill omöjligt så länge man inte får bukt med detta. För mig har det skapat kaos i hela mitt liv. Det har förstört så många relationer. Både familjerelationer, vänrelationer samt arbetsrelationer. Även min skolgång och mitt arbete. Jag har hela tiden en känsla av att inte vara omtyckt, rent av hatad och utesluten ur gruppen. Skrattar eller pratar någon så är det åt eller om mig. Jag får för mig att alla anser mig dum, jobbig, ointelligent och att jag gör ett dåligt arbete. Oavsett om det handlar om riktigt jobb, matlagning eller trädgårdsarbete. Jag sänker mig själv konstant på grund av min paranoia. Och även om jag är medveten om att jag lider av detta så är det helt omöjligt att bryta detta mönster och se mig själv i ett bättre ljus. Det som om det inte finns något annat. Jag kan gå från glad och trygg i en social grupp, för att helt plötsligt höra några prata tyst i ett annat rum. Direkt blir min värld svart. Oftast är min värld just sådan. Svart eller vit. Antingen känner jag mig trygg och omtyckt eller direkta motsatsen. Och allt kan ändras på en sekund. Dock ändras den mörka känslan sällan över till den ljusa igen. Jag förblir svag gentemot dessa människor för alltid. De har förlorat min respekt och min vänskap. Utan att de ofta inte ens vet om det och varför. Jag vågar mig i dag inte ut i arbete. Pågrund av just detta. För vad som händer är att jag stänger ute alla och jag misslyckas.
