I.diagnosernas.skugga.blogg.se

Vaknar med att allt känns bra. Barnen kommer i dag. Det är dags för frukost. Jag har fått sova ut och dagen innehåller inga som helst plikter förutom att rycka upp sig, städa undan lite och dra på ett leende och möta livet.

 

Telefonen ringer. Sambon bestämmer att åka till fjällen en vecka. Jag är tyst, låtsas sova, önskar jag sov så att jag slapp höra. Men ångesten växer. Han kommer åka! Jag har hört diskussionen förut men valt att inte lyssna för jag klarar inte av tanken på att han åker och jag blir själv hemma. Tanken på seperation för endast en natt är outhärdlig. Han kommer vara borta en vecka. Festande... Mina tankar är bortom all verklighetsförankring. 

 

När han försöker tala till mig svarar jag inte, han tror jag sover. Väljer en film jag inte vill se och jag reagerar direkt med ilska att jag inte vill se sån skit. -jag trodde du sov eftersom du inte svara. 

-jag svarade inte för jag har inget och säga och jag försöker trycka tillbaka mina känslor och ångest för att inte reagera på ett felaktigt sätt...

 

Jag har just öppnat dörren till allt mörker i världen. Härifrån finns ingen räddning att nå. 

 

Allt jag är rädd ut hoppar ur min mun, helt okontrollerat. -Vi kan inte ha det så här. Du ska inte behöva stå ut med mig och min borderline. Du förtjänar bättre. Det vore lättare om du bara försvann så jag kunde få dö. Jag orkar inte leva med mig själv, jag står inte ut med att vara sån här. 

 

Och han svarar givetvis upp med att jag förmodligen har rätt. Han vill inte ha det så här. Han vill kunna åka om han vill, jag kan inte bestämma. Jag attraherar honom inte när jag får mina utspel och blir helt personlighetsförändrad. Han lämnar rummet och mig där i.

 

Rädslan är som ett stryptag runt min hals. Ska jag springa efter och få honom att ändra sig? Ska jag hänga mig här i hallen så är all smärta bara är slut sedan? Kommer han ens att bli ledsen och sakna mig? Förmodligen inte. Ingen älskar eller bryr sig om mig. Ingen förstår mig eller kan hantera mig. Jag är ensam. Jag vill bara dö. Jag är livrädd för döden.  

 

Jag springer upp efter honom. -Jag älskar dig. Jag vill inte vara sån här. Jag vill inte.

 

Samtalar gråter och försöker reparera. Han är less på dessa utbrott.

 

Barnen kommer hem, bit i hop. Helt söndergråten tar jag emot dem. 

 

Jävla borderline! Förbannade jävla känslostörning. Du förstör allt för mig. Jag förstör för alla. 

 

Sitter och blickar ut över huset och min familj. Är vi fortfarande familj? Eller är det över? Gråten kommer tillbaks. Ingen ser mig. Vill inte bli sedd vill inte bli sedd.