I.diagnosernas.skugga.blogg.se

I dag har jag trotsat mina hjärnspöken. Jag har varit i väg till Göteborg. Jag har vetat ett par dagar att jag skulle åka dit i ett ärende. Jag kände mig lugn i natt och på morgonen innan avfärd. Men något händer när bilen börjar rulla. Jag blir helspänn. Jag kör inte bilen. Min sambo kör. Jag litar på hans bilkörande, han gör mig trygg. Men kroppen spänns, ångesten och oron kommer direkt. Jag blir inte sådan om jag ska åka mindre ärenden. Men så fort jag ska bege mig mot någon större stad med mer trafik, mer stress mer intryck kommer rädslan. Jag har skäckkänslor för denna trafik. Oavsett om det gäller bil, buss, tåg eller spårvagn. Allt är farligt. Allt ger mig panikkänslor. Jag fick köra bilen på eftermiddagen hemåt. Jag slapp köra ut ut Göteborg. Men ändå kom paniken och jag hanterar inte att köra bilen på ett säkert sätt varken för mig och min sambo eller för andra bilister. Jag tappar fokus, min syn flimrar och jag kan inte kontrollera något. När vi väl bytt så jag slipper köra blir jag genast helt tömd på energi. Migränkänslan kommer, och sömnen tränger på. Jag känner mig så liten, så svag. Varför är ångesten så efterhängsen och stark?