Ensamđ
Jag hatar det. Dagen kom som jag fruktade. Barnen Äkte till sin pappa och mannen i vÀg pÄ skidsemester en vecka. Ensam kvar Àr jag med min Ängest, min oro, rÀdsla och sorg. Jag vet att dom kommer tillbaks. Det Àr en vecka ensam sedan Àr dom tillbaks. SmÄ huvuden att gosa ner nÀsan i, en stor trygg famn att kÀnna lugn i. Jag vet allt det dÀr. Men just nu gör det sÄ ont. Trodde inte det kunde komma mer tÄrar, trodde jag nu var drÀnerad pÄ bÄde energi och tÄrar, men dem fortsÀtter att forsa ner för mina kinder. Huvudet vÀrker efter all grÄt och dÄligt med mat och vÀtska. Legat paralyserad i soffan hela dan i hopp om att inte kÀnna sÄ mycket, funkade stundvis. Men nu Àr kvÀllen hÀr, det Àr tomt i huset, tomt i sÀngen, jag som aldrig kan somna först, och absolut inte sjÀlv. SÄ rÀdd för vad min hjÀrna gör mot mig, sÄ rÀdd att den tar över mig. RÀdd att bli skadad. Jag hatar ensamheten. Just nu, för 8 Ärsedan var jag inte ensam. Min fina dotter pÄ 3 Är sov i sin sÀng, och i magen hade lillebror bestÀmt sig för att komma ut. Ingen ensamhet dÄ. Jag var fylld av liv, fylld av vÀldens finaste lilla krabat som nÄgra timmar senare skulle ligga pÄ mitt bröst och titta pÄ mig med sina mörka ögon. SÄ vackert ögonblick, sÄ lycklig över min son. I morgon vaknar han utan mig pÄ sin födelsedag. Det smÀrtar en mammas hjÀrta.
