I.diagnosernas.skugga.blogg.se

Det går verkligen inte sova själv utan min man vid min sida. Jag kände mig trygg i går kväll men nej, jag somna inte fören 05.00 ca. 

 

Jag funderar på vad det är som gör det egentligen. Och på vilken nivå ligger min problematik? För mig är den katastrofal, jämför med andras problem? Jag vet inte. Dock kan man ju endast utgå från en själv. Tänkte på härom natten när jag körde hem själv. Passerade två sjukhus. Jag funderade flera gånger på om jag skulle åka in och skriva in mig på psykakuten så jag slapp allt. Jag ville bara få ordentligt med medicin så jag slapp känna. Hade dom behållt mig? Förmodligen i det skicket jag var då. Men nu är jag mer stabil. Jag klarar mig ju. Bara att jag inte får mig någon ordentlig mat eller sömn. Men jag överlever känns det som. 

 

Ofta när jag mår dåligt drömmer jag mig bort mot en sjukhusmiljö. Där jag slipper alla måsten, Där jag får lov att må dåligt, där medicin suddar ut mina bekymmer. Där jag är onåbar. Ingen får besöka. Det är bara ett surr av människor i liknande situationer som inte hanterar livet för tillfället. 

 

Samtidigt drömmer jag den stora drömmen. Jag klär mig fint, piffar till hår och smink och åker och jobbar, barnen har det bra i skolan och allt känns bra. Jag trivs på jobbet med arbete och kamrater. Vi äter middag hemma tillsammans, planerar helgens aktiviteter och semestern som stundar. Alla är nöjda. Jag är en normal mamma som drar in pengar och tar mina barn på utlandssemester. Köper dom där sakerna hon drömt om länge. Hon behöver inte vända på varje krona. Livet är livet! 

 

Låter bättre än medicinerad på en avdelning.